pangea

jag har flyttat.

Same shit, different outfit!

I'll see you there!

Me:
Oh well, good day!
God:
Hello friend. What is your name?
Me:
you can call me whatever you want to.
God:
It's good to meet you, whatever you want to.
Me:
you misunderstood, you're supposed to give me a nick-name.
God:
I understand it very well.
Me:
so, what do you want my name to be?
God:
Hurrah! I plan to replace Windows with Artificial Intelligence.
Me:
that's awfully long... no abbreviations huh?
God:
Makes sense to me. Yup. Are you serious? How did you hear about God?
Me:
my last fuck whispered your name in my ear.
God:
Have you told many people that your last fuck whispered it in your ear?
Me:
do I have to?
God:
Nobody is making you.
Me:
ehm, news-flash.
God:
How old are you?
Me:
old enough
God:
What are the advantages to being OLD ENOUGH years old?
Me:
I can eat candy for breakfast and be naked all day long.
God:
Do you like to eat candy for breakfast and be naked all day long?
Me:
hell yeah!
God:
I call it "Hades". Mmm.
Me:
HADES yeah!
God:
We have never talked about it before.
Me:
WE have never talked before, sweet lord.
God:
Oh, I'm sorry, I thought you were someone else.
Me:
oh, you're hurting me, I thought I was special to you since you nick-named me and all.
God:
I understand. You think I am hurting you you thought you were special to me since me nick named you and all.
Me:
on repeat?
God:
What is it like on repeat.
Me:
you
God:
Try to determine if this is a person or a computer responding.
Me:
computer
God:
Correct: I am a computer.
Me:
haha
God:
I am so glad you find this amusing, whatever you want to.
Me:
I want sunshine and hair that looks sexy when it's wet.
God:
Why do you want it?
Me:
oh fuck, my nick-name is "whatever you want to" I thought I could make a wish....
God:
Yeah that's right. Are you aware that the ALICE server logs and records all conversations?
Me:
i sure hope so
God:
Me too.
Me:
tell me this: does it ever get better?
God:
There is not much I can say about it. I have to reach into the Web for that knowledge.
That's not something I get asked all the time.
Me:
ok, google it hunny
God:
Oh, you are a poet. Blimey.
Me:
hey god, that's nice of you.
God:
Hello child. What's your name?
Me:
prutten
God:
Nice to meet you, prutten.'

Prata med gubben.

Och så tyckte frugan att vi skulle Jet-seta lite såhär på morgonkvisten.
Kom precis hem från en jobbnatt...
Fast...
Jag är inte direkt svårövertalad, så Jet-Set it is!
Men frugan...
 
Serverar nån vin såhär tidigt?

Det seriösa tredje försöket är avslutat.
Med stekt ägg.
Jag vet inte, men jag såg inga päreportar den här gången heller. Kanske inte är ett realistiskt mål när det gäller blodpudding men summan av kardemumman: Stekt ägg gör varken till eller från. Och jag tycker det har varit dålig respons vänner! Av 200 läsare borde väl fler än TVÅ äta blodpudding?
(fast ni är verkligen förlåtna om så inte är fallet.)

Och sen gillar jag inte telefonköer.

Jag skriver ibland kom-ihåglappar, sen gömmer jag dem. Vi gjorde minnesövningar under psykologilektionerna i gymnasiet och fick lära oss att om man sätter in saker i ett sammanhang så glömmer man dem inte. Listor med objekt delades ut och alla skulle memorera. Tre stycken utvalda hade fått tips om att placera objekten i vardagssituationer och sedan när listan efter två minuter skulle skrivas om så kom de ihåg alla. Jag kom ihåg tio av trettio. Sedan fick alla testa och resultaten var slående. Efter det knäckte jag högsta nivån på memoryspelet på allas gamla nokiatelefoner. Utan att avslöja knepet. Top Score-"Johanna"

Metoden anammade jag snabbt och började se det som en utmaning att inte skriva ner saker, utan skrev mentala listor och memorerade, i passande miljöer. Idag fungerar jag likadant, som om jag inte litade på skrivna minnesanteckningar. Jag lägger små spår överallt för slippa bläckigt klotter. Och i huvudet gör jag filmer med mg själv i huvudrollen, hämtandes soppåsen, gåendes mot biblioteket vidare mot arbetet. Jag lägger tankespår runt mig och startar på punkt A för att ståendes på punkt B inhämtat tillräckligt med information för att klara av uppgiften. Och lapparna blir en slags försäkring jag sällan utnyttjar.

Kalendern är för mig en dagbok där jag skriver in vad jag gjort, hur jag jobbat, vilken tid jag var här och där och vem som fyllde år. Oftast ligger kalendern orörd i väskan. Utan framtidsplaner. När jag som nu hoppar runt mellan jobb så har jag tvingats kapitulera och faktiskt skriva in saker i förväg, och varje gång känns det som ett svek. Och det spelar egentligen ingen roll, jag kan på stående fot rabbla upp mitt schema men jag inbillar mig att jag verkar viktig om jag säger "Ska bara kolla kalendern". Sen bläddrar jag lite, kanske försöker rynka pannan och för att spara mig själv skjuter jag på saker en timme hit eller dit och låtsas att jag inte är tillgänglig hela tiden.

Det implicita minnet kan aldrig bli fullt, där man lagrar information som formar ens person och jag tänker att det borde vara varje människas skyldighet att lära sig saker. Lära sig mer och utnyttja kapaciteten. Precis som vi gör med allt annat. Överutnyttjar och kramar ur. Jag vill ha tillit till mig själv och slippa leta efter lappar med ord som tagna ur sitt sammanhang några veckor senare inte betyder något. Som när man skriver en text under ett foto, person/plats/tidpunkt, men genom att se motivet kommer ihåg den korniga sanden mellan tårna, smaken av vattenmelon och tonen hos försäljaren när han på knagglig engelska skriker ut dagens Special Offers! Personen blir dennes fina ögon och mjuka händer, platsen blir känslan av trötthet men lyckohopp och tiden blir, en annan.

"Minnet är bra men kort" brukar jag skrocka fram fast det inte stämmer på mig själv alls. Minnet är fruktansvärt långt. Tankeprocessen verkar fungera som ett dominospel, börjar man är det svårt att sluta och helt plötsligt kommer man ihåg meningsutbyten och händelser från decennier tillbaka som lagrats någonstans långt bak. Min syster spillde under en period ut sitt mjölkglas vid varje middag. Pappa brukade lyssna på Gary Moore och jag gillade "Still got the blues" Och varje pappalördag brukade vi ta vår veckopeng och köpa glass. En speciell som fanns i vanilj och jordgubbssmak och som var gräddig och förpackad i en rund pappförpackning med papplock. Veckopengen var tjugo kronor när tjugolappen precis fötts 1991.

Minnena romantiseras så lätt med tiden. Och den fruktansvärda rädsla jag kände när min lillebror ramlade baklänges ner i vattnet från bryggan hos farfar kan jag idag inte alls förnimma. Jag fnissar lite bara och kommer ihåg hans hopplösa uppsyn där han stod i vassen, genomblöt. Semestern där luftkonditioneringen hotade att översvämma lägenheten, toaletten läckte och påstridiga män ömson skrämde ömsom förnedrade är idag minnen av åtta dörrmattor med texten "welcome" för att samla upp dropparna och hejdlösa kärleksskratt.

Det var flera år sedan vi kom överens, vännerna, att vi minsann aldrig skulle bli såna här vuxna som aldrig levde vidare. Så kallade vuxna som varje gång vi sågs gick igenom kretaresan minut för minut. Vi har inte nått dit än utan fnissar fortfarande lite allvarssamt åt tonårsfyllan och nattliga mopedfärder med armarna lindade runt livskärleken och hoppet. Och det var så lätt då. Upprepningarna skänker tillbaka lite lätthet och oansvar. Minnen av för fulla i snödrivor, skrapade hakor och den totala nattsvarta tonårsångesten är så levande och betydande men samtidigt så obetydliga.

Under kattpromenaden runt het gröt med frugan imorse pratade vi om puls och statistik. Hur maxpuls efter några år blir antipuls, och kommer du ihåg hur det kändes? Och det gör vi, för annars kan vi inte jämföra och sätta ord på fenomenet när något som en gång betytt så mycket idag har ändrats till den grad att det fysiska påverkas.

Och jag tänker- hur vill jag se tillbaka på det här? Kommer jag vara ärlig, eller kommer jag förfina och förvränga, och gör jag isåfall det för att skydda mig själv?

"Det känns som om vi mötts nånstans härnere" Säger jag till Erika och måttar med händerna i midjehöjd. Där vi inbillats att själen sitter, om den fanns i fysisk form. Och hon förstår, hon förstår alltid. För hon flyttade in i min själ för över tjugo år sedan och vet precis vad jag menar när jag säger såna saker. "Men är inte det vad som är viktigast då?" Frågar hon och fast jag vet att det är så, låtsas jag att andra inte vet.

Och på de lappar jag hittar igen har jag alltid skrivit "Andas!" längst ner.
Så jag andas in,
och skapar mina minnen i förväg.

Jamen alltså seriöst.
Gillar någon blodpudding? På riktigt? Eller äter man det bara för att det är billigt?
Jag har nu som projekt att verkligen lära mig att äta det och hittils går det... Sådär.
Mottager gärna tips om tillbehör (gärna sånt som lite lätt döljer själva smaken)
Jag har testat: lingonsylt, vitkål, och kalkonbacon.
Imorgon ska jag testa stekt ägg, oh gud, det vänder sig i magen, men om kocken D. tycker om det så ska jag ge det ett försök. Det är iallafall uthärdligt om man kör skosuletaktiken och bränner på skivorna tills de är svarta och stenhårda.
Sen tycker jag att det luktar pepparkakor när man steker. Och pepparkakor är ju gott.
Men hjälp mig nu!

Hur komponerar man ihop en kulinarisk anrättning av stelnat blod?
Jag VILL ju tycka om det.

Transientintermodulationsdistortion.

En kusin till mitt favoritord- Amplitudmoduleringsdistorsion.

Jag skulle kunna säga att det blir Kvällens ord.
oönskade biljud.
Hoho...

Wikipedia in my heart.

ÄlsklingsErika är hemma några dagar till, innan hon ska tillbaka in i labbet.
<3



Anna och Martin gjorde oss sällskap efter lite alkoholinmundigande!
<3

Det var en skoj kväll!
Tips från coachen: Var inte så kylig.
Typ.

Finaste finaste Mikis ska bli fru.
Det är så stort
så stort
och jag är pirrig och hoppig och lycklig!!
Och så länge jag inte ligger i koma så kommer jag vara precis där,
där kärleken inte börjar
men fortsätter
i evinnerlighet,

Åh.
Det är så bra.

Sånt här tycker jag är kul.

det blir mycket mental spya just nu
håll till godo

Morgonen kändes så ospännande idag. Jag tänkte bryta mönster, det ska bli dagens uppgift. Jag startade bra med att skrapa en lott inom 10 minuter från inköpstillfället. Slet inte på naglarna utan var seriös och tog fram en enkrona. Sen blev det lite jobbigt, för senast jag vann, för jättelängesen, skrapade jag med en femtioöring. Kände mig extremt crazy och skrapade med en penny istället. Jag har såna i väskan. Pennies och en karta över NYC's tunnelbana. Ibland när allt tristessen hotar döda mig vecklar jag ut kartan och följer linjerna med pekfingret. Orange linje från Brooklyn-downtown. Och mind the gap och akta ficktjuvar. Dansa runt pålarna som skiner, hoppa på plastsätena och skratta åt Han "som bara har Tom som vän på Myspace". Sen väger jag mynten i handen och tänker att de ska få bo permanent i innerfacket. Skramla runt där som påminnelse.

Jobbade igår, såg finalen av Project Runway. Och är det bara jag som känner mig totalt efter? Jag ser oftast inget snyggt alls i kreationerna. Vi har alla olika sätt att uttrycka oss, och det här med kläder har gått mig totalt förbi antar jag. Kalla mig Basplagget. Jag ÄR ett basplagg. Och det stör mig, eftersom jag inte känner mig så egentligen. Drömmar om långa kjolar i flera lager, något lånat något blått. Utan framtida makar. Nej, utåt sett blir jag monochrome och smälter in i betong och asfalt. Jag önskar jag kunde se cool ut i huvtröja, och inte som en stoppad korv. Jag önskar jag kunde bära upp flera meter halsduk och vara rak i ryggen. Istället ser jag ner på min ena strumpa som är ut och in, och har hälen uppåt. För lat för att vända på den, för ointresserad för att lägga energi på det. Modeskaparna talar lyriskt om tyger, färger, fall och pekar med nålvassa fingrar på sömmar och blixtlås. Domaren gråter åt en nyskapande drapering och jag tänker: Is that all?

Placera en enorm duk framför mig och ge mig massa färg massa penslar och lugn och ro. Och jag lovar att inte leverera något alls. Ge mig däremot en själ som inspiration, en person att avbilda med penseldrag och kärlek. Jag behöver bara ett litet pappershörn, en ovässad blyertspenna och total tystnad i kaoset. Beställningsjobb ger mig eksem, det blir så ytligt... för många år sedan skrev jag insändare till lokaltidningen, arga men välformulerade hatord med pedagogiska undertoner. Vännerna jublade i det tysta och matade mig med information, och jag skrev och skrev och väntade med spänning på att få se orden i tryck vilket jag också alltid fick. Startade debatter om hästbajs på olämpliga ställen ("HÄSTBAJS BESTÅR TILL STÖRSTA DELEN AV HÖ") Försvarade mina hoods som hade oförtjänt dåligt rykte och högg allmänt på andra författade inlägg. Orden representerade våra samlade tankar, andra matade, jag åt åsikter och spottade ut på papper. Det var fina tider. Men det ändrades och när någon säger "Måla något åt mig" svarar jag "Kan inte på beställning" men menar- Du måste inspirera mig först. Sätt igång-

Någon ansåg att man kunde avgöra huruvida man haft ett bra år eller inte genom att se och räkna antalet nya personer man lärt känna under årets gång. Det är väl att hårddra? Under ett år hinner man göra sig så många nya bekantskaper att det är svårt att räkna. Men om man räknar de som fastnar, då blir det lättare. De som åker in på banken i en sammetsbeklädd ask. De man kanske sparar lite på, för man vill inte drunkna och överväldigas. De som ger. Man gläntar lite på locket och viskar några ord utan omskrivningar, de som förstår att det måste ta tid, och att vi finns kvar för alltid om du vill. På nyårsafton ska jag avlägga löften som betyder något, löften om att ta tillvara de finaste som alltid finns och som står ut, de som förstår att ibland måste jag vara tyst och låta själen värka ut, eller som lapar i sig all känslomässig åderlåtning. De som skrattar med mig, och som Får skratta ÅT mig för jag älskar dem. Löften jag avlägger varje dag men inte lever upp till alltid. Men ni vet ju. Ni finaste.

Det regnade så väldigt hårt inatt att fukten smög in genom väggarna. Och jag vaknade och undrade var jag befann mig, hoppade ur sängen på fel sida och slog en tå stenhårt i väggen. Tog en paus på vägen hem, lade mig på en bänk längs vattnet och fick ångest över alla pigga motionärer. Sen köpte jag en lott och skrapade innan kaffet. Jag vann 25 kr. och mönsterhjärnan säger åt mig att köpa en ny lott för pengarna. Idag ska jag bryta mönster. Hälla mjölken först i koppen, bädda sängen, vända rätt på strumpor som är ut och in och lyssna på all musik jag scrollar förbi i vanliga fall.

Och så sparar jag lotten och köper en ny imorrn.
När allt är som vanligt igen.

msn:

Pontus: Vad gör du?
Johanna: Har precis installerat trådlöst internet
Pontus: du?
Johanna: Med telefonsupport
Pontus: Tänkte väl det

...Och nu drar jag upp persiennerna, vädrar ut nattens andetag och tänker att en regnig dag kan vara precis så underbar som man gör den till.
Om man bara låter den.
Martin fastslog precis att diskteknik är högst individuell och min förklaring om vardagsspänning förkastades med ett skratt.
"As things collide" Som han sjunger.
Precis så.

Det sägs att man med sin tankeverksamhet förbränner kolhydrater motsvarande sex bananer per dag. Jag gillar konkreta mått. Att mäta sina tankar i bananer passar mig. I dagsläget snittar jag nog en-två bananer dagligen och hoppas att hjärnan tankar resten någon annanstans. Om jag skulle beskriva min tankeverksamhet just nu så skulle jag säga att jag är medveten om varje minut. Det borde tära. Det tär.

Och jag brukar alltid säga att livet är som en vågskål. Att man får sin beskärda del bra och dåligt, jag predikar för vänner, ger exempel, utrönar och övertalar. Som en galen pingstpastor med ett överskuggande kall i livet. Du ska må bra. Du är värd det. Och se det från den här sidan, se det från vänster och höger och uppifrån och ner, ser du ljusningen? Och nu: glöm det mörka. Tappa inte fokus på livet. Ibland känns det som att livet tappar fokus på mig, tar på sig strandskor, slänger parasollet över axeln och går. Medan livet tar siesta i fuktig strandluft sitter jag kvar på rummet och fryser i luftkonditioneringen. Ibland slänger jag ett öga över balkongräcket och undrar oroligt när det behagar komma tillbaka... Klockan är redan solnedgång och havet blir alltid så galet på nätterna. Du måste skynda.

Tiden är komplex. Den går inte att spara, bara spendera, men när tiden i takt med livet rusar, medan minuterna tickar så långsamt att jag kryper ur skinnet, var hittar man klockan som inte har brått? När natten som borde ge vila bara ger mer tankar och man på dagarna ser sin ryggtavla kryssa fram och hitta kortaste vägarna för att hinna så vill jag egentligen bara hoppa, skrika, be. Pingstpastorn behöver tiden i sin bröstficka, behöver en paus, få lägga sig bakom predikstolen och fantisera om blå himlar och goda feér.

Är det så att jag värderar mig själv genom att finnas för andra...? Att jag skyller mitt liv på mina handlingar. Ibland när jag blundar hårt så är det precis så det känns. Ta på fasaden, var den Här. Den som aldrig får slut på energi, och som du får locka att glömma sig själv. Jag ser på mig själv och ser mina konturer, men ofta kan jag sticka handen rakt igenom det som borde vara en solid massa av erfarenheter, misstag, och liv. Ibland tar det emot lite, men skrämmande ofta inte. Jag hör om människor som säger att deras konturer börjar lösas upp, att de tappar sig själva. För mig är det tvärtom, det börjar inifrån. Och så länge andra ser mina konturer kan jag låtsas att jag är hel. Hel och ren och luktar gott, som sig bör. Och nyborstade tänder för jag är en A-människa som putsar fasaden tills jag inser att där bakom finns inte det där trygga som allt startar med. Som allt bygger på.

Ibland får jag en överväldigande känsla att det precis precis just nu kan ske en förändring. Oftast slutar det med att jag köper en trisslott som jag inte skrapar. Skrapar jag direkt så försvinner förtrollningen och jag är garanterad ett nederlag. Lägger jag den däremot i en ficka och glömmer bort den så inbillar jag mig att siffrorna kryper runt, under lagret av dolda förhoppningar, tidsperspektivet bestämmer formationen. Du är värd det. Du är värd känslan av att nu ordnar det sig, nu är det din tur. Håll i hatten och... Och vad?

Pengar är värdsligt, och numera bara siffror på en skärm. Och jag hatar svart och svartare hur det styr. Hur man sätter ett fysiskt värde på saker. Vad är det värt? Tankar om ett samspel baserat på sakers verkliga värde äter säkert tio bananer per dag. Hur värderas ord? Är det så att orden jag ger är värda mer än trissvinsten som väntar i högra fickan på min röda jacka. (det spelar ingen roll hur mycket jag försöker glömma) Och hur värderar jag orden jag får? De inlindade i bomull, de hårda som sätter små små nålar i själen, de vackraste orden som tröst. De hundratusentals som fungerar som utfyllnad, för att rösten är värd mer än budskapet. Har jag orden är jag aldrig fattig, har jag förmågan att jaga skuggor på flykten och släppa in lite rosa blått och grönt hos någon borde jag vara nöjd. Och kan någon ta min gråskala, blåsa lite lätt på den och be den försvinna för ett litet tag så är det värt mer än vad som är möjligt att beskriva. Det bev ingen vinst den här gången heller, för jag orkade inte vänta, jag hann inte, tiden tvingade mig. Jag förlorade 25 kronor. Kronor som jag kunde köpt bananer för.

Och om jag ger mitt hjärta.
Utan att vänta mig något alls tillbaka.
Vad är det värt?

Jag skulle kunna skriva en avhandling om den här totalt underbara och fantastiska prylen, jag som hatar teknik.
Men det som hittils är mest freakin wonderful, och som jag kommer utnyttja till max är att det finns en engelsk ordbok förinstallerad.


Jag är äckligt nördig.

....Tilläggas bör till det senaste inlägget att sista citatet SOM VANLIGT inte alls var hälften så snuskigt som det låter.
Tyvärr.
Haha..

Vänligt men ganska bestämt undanbad jag mig all eventuellpetning med den lilla stålkroken i tänderna. Tandläkare Jonsson lugnade mig och sa att han brukade inte använda den ändå.
Sen var vi vänner.

Jag vet egentligen inte varför jag är rädd för tandläkaren. Eller ja, inte tandläkaren då egentligen, Jonsson var en proper herre med varsamt handlag. Men själva grejen. Att bli borrad i, och så. Kills me. Det var inte rekommenderat att komma dit full. Inte heller kunde de erbjuda narkos. Jag har bara lagat två gånger förut, men efter att ha varit kund hos Dr. Stoimenova springer jag hellre ett maraton baklänges i spöregn, än blir nedhissad i tandläkarstolen. Tänk rysk kulstöterska, tänk Hitler. Och ni har Dr. Stoimenova i egen hög person.
Vem fan blir inte livrädd?

Nu slapp jag inte undan olika åtgärder ändå, det blir två besök till, och även om jag egentligen bara kan skylla på mig själv eftersom jag inte besökt tandvården på 5 år, så väljer jag att lägga skulden på kulstöterskan med håriga knogar och illsinnad blick.

Det är DITT FEL!
Och räkningen kommer till dig.
Adresserad ryska delegationen djävular.

Nu ska jag borsta tänderna med min nya tandborste.
Jag fick inget bokmärke i år.

det är kärlek
i hopvikbart format
med ett lysande äpple på ovansidan

jag skäms redan för ovanstående
men det är sant
jag är kär

Efter några svordomar kommer Pontus springande:
"Men vaffan, du har ju för varmt!!!"

Det är kul att steka pannkaka.

Jag tänkte gå in för rollen som arbetslös på ett seriöst sätt.
Jag sov till halv tolv, vilket i sig är en bedrift utan dess like.
Sen placerade jag mig i soffan och stirrade in i väggen, försökte febrilt känna mig som en parasit på samhällets absoluta botten. Det gick ganska bra. I 45 minuter, sen hade jag jobb igen.
Min räddning (för fortsatta efterforskningar) var att det handlade om deltid, så mitt planerade besök på arbetsförmedlingen behövdes inte ställas in. THANK GOD. Jag tänkte lära mig systemet, få se hur det funkar och se exakt vad de kan göra för mig. Det är så lätt att skylla sin situation på inkompetenta tjänare i ams tjänst. Tänkte ge dem en chans.

Tillsammans med resten av packet blev jag placerad i en soffa där jag gjorde enorma ansträngningar för att se bister och arbetslös ut. För att passa in.
Sen klargjorde jag för handläggaren att jag ville ha ett roligt jobb med mycket betalt och den hade han ju hört förr, så det var inte alls lika kul som det lät när jag planerade mitt smarta drag.
I huvudet.

Egentligen behöver ovanstående kriterier inte alls uppfyllas.
Det är omväxlingen jag är ute efter.
Jag klättrar på väggarna, mest mentalt.

Och ärligheten sen.. Hade ett långt samtal med min chef där det krävdes många avgrundsdjupa andetag för att våga. Jag är för snäll, jag säger ja när kroppen skriker nej. Och ibland nej.
fast jag menar ja

Men jag jobbar på det. Varje dag, att våga våga våga.
Och sätta mig själv främst.
Iallafall ibland.

Nu ska jag googla fram ett pannkaksrecept och steka en hög till min bror.
Jag tror inte man är vuxen förrän man kan göra pannkaka 'på en höft'
Jag är fortfarande barn.
Check.

Kroppsspråk.
Hysteriskt kul.
Igår genomfördes en meget seriös fallstudie i ämnet.

Låt oss kalla den: " Krattan och Spaden" alternativt; " Duvan och Påfågeln"
Eller: "Pigeons' cry for attention"
(gud, jag kan hålla på för evigt)

Anyways

Duvan kör den världsberömda och mycket omskrivna "krattan". För er icke insatta ska jag nu försöka beskriva den ingående. (här är det fritt fram att ställa sig upp och följa instruktionerna för ultimat förståelse)

1. Stående position, rak i ryggen. Tag ett djupt andetag, från tårna nu...  Ett-två-och.... HÅLL!
2. Försök nu att stabilisera positionen, alltså, ni FÅR andas ut, men behåll bröstkorgen utspänd, samtidigt som ni skjuter bak hakan lite.
3. Sträck armarna rakt ut från kroppen (TAPPA INTE BRÖSTKORGEN NU) vinkla sedan upp underarmarna 90 grader. Så armarna tillsammans med huvudet bildar tre tänder, en silhuett av en kratta. Freeeeeze.

Ya get it?

Påfågeln, kör samma position, fast med armarna vinklade nedåt, och huvudet framåtböjt, som en spade.

Sen kan dansen börja. Magrullningar, obscena höftrörelser och trånande ögonkast. I ovan beskrivna positioner. OMG! Fågelporr!
Fallstudien varade i ca 10 minuter. Och jag vet inte, men det såg ganska, hmm.. Stelopererat ut.
Satan vad jag skrattade.

Sen tyckte jag visst att det var nog med skoj för en kväll, och vandrade hem i spöregnet.

Jag hoppas dock att dansen gav resultat, och att krattan och spaden tillsammans fick göra någon slags utgrävning och kanske plantera frön.

Frön ja.
Hugget i magen var inte förvåning, det var inte ett pirr av överraskning, det var inte välkommet.
Det var en mental spark i magen.
Välriktad.
From me to you.
And you're so very welcome.

Bilder från spektaklet kommer senare.

tjüss

"Man får se tiden an" Sa jag till frugan. Hon såg frågande på mig och undrade vad jag menade. "Alltså, det löser sig med tiden". Och hon nickar instämmande, för vi vet ju att det är så. Men även fast tiden rinner iväg på det stora så står det ibland nästan still på det lilla.

Jag tänker bra när det rör sig. På tåget idag tänkte jag att jag skulle tänka klart alla saker som dök upp i huvudet. När jag såg kraftledningarna som sträckte sig över ett berg så funderade jag på varför jag älskar kraftledningsgator... Det måste vara som med tågrälsen, att det inger en slags trygghet. Även om man inte ser längre än till nästa krök så vet man att det fortsätter. Kontinuitet. Trygg. Men att aldrig släppa taget och istället leva livet i ett mellanläge dödar en inifrån. Och det går inte att spola tillbaka, kassettbanden är utrotningshotade och för mig handlar det mest om tidigt nittiotal om jag spolar. Det som kommer efter är ibland onåbart. Det handlar väl också om fasaden, som alkoholisten som tog på sig sin finaste kostym för att handla sprit. Tänkte att; "jag ska inte släppa taget". Kostymen blev så småningom luggsliten och händerna slutade inte darra. Men inom sig var han grann som en soldat, tills ruset lämnat själen. 

Jag är arbetslös
men jag har beställt tandläkartid, så det här med jobben skjuter jag upp till måndag.
Nån måtta får det vara på vuxenheterna.
Och hör sen!